Pedsex har hittat bloggosfären.

I måndags var det återigen dags för den årliga kryssningen som personalen på Akademien (bland andra Pedsexarna) åker på. Trots att jag hade varit ute och flängt i Göteborg under helgen, med skogspromenader, stängselklättring och allmänt jidder som aktiviteter - då vi gick rätt jävla vilse - var jag och de andra i Pedsex Park taggade som fan när bussen lämnade Studenternas Hus på måndagsförmiddagen.

Först på schemat stod en överraskning i Huskvarna, vilket visade sig vara en kran med ett snöre i där rationella människor kastade sig ut en och en. Bra idé, tyckte jag och ställde mig i kö med bland andra Hinken och Taggen. Inte mindre än två timmar senare var det strax min tur, men innan jag hann gå upp i kranen ringde min mobil. Det var min mor. Jag förklarade snabbt situationen och varför jag inte hade tid att prata och hon sa kort "Okej, ja, om vi inte ses mer så har du varit en god son."

Min nedärvda höjdskräck gjorde sig påmind på väg upp i kranen, men genom att titta rakt mot horisonten lyckades jag lura mig själv att det nog inte var så högt ändå tillräckligt länge för att kasta mig ut. Bungy jump är förövrigt en rätt udda sysselsättning. Vi spenderade två timmar i kö för något som tog några sekunder att uppleva, och jag fick huvudvärk av allt blod som rusade till hjärnan, men på något sätt kändes det värt.

Efter strapatserna vid lyftkranen åkte vi vidare mot Stockholm och finlandsfärjan. Väl på byter alla om till overall och vi dricker ett par öl på en av krogarna ombord i väntan på att tax free-affären ska öppna. När den gör det går alla och köper en massa ganska billig öl och här börjar kvällen ta en skarp vändning. Vi äter en fin buffé med tillhörande öppen bar - för att någon på Viking Line tycker att förse studenter med gratis alkohol är en bra idé. Efter det forsätter festandet mest på hyttarna, men även lite på något dansgolv. Det hela är lite luddigt.

Strax efter klockan två på morgonen står bland andra jag och Hinken ute på däck och Hinken gör sitt bästa för att klättra upp på en serviceplatå, något han emellertid inte lyckas med. Min vän Hinken är mycket kort, bara strax över 1.80. Jag, med min mer manliga längd, hade dock inga problem med att hoppa, klättra upp och hoppa ner och landa mjukt. Hinken erkänner sig besegrad, men jag kan inte låta bli att fortsätta med att reta min vertikalt handikappade vän, utan klättrar upp en gång till. När jag hoppar ner blir jag dock straffad för mitt högmod, och istället för att landa mjukt på tårna landar jag hårt på hälarna. Endorfinerna rusar i huvudet och jag känner mig yr. Hinken eskorterar mig till min hytt där jag tuppar av direkt, vilket kan ha berott på fyllan eller på skadan, eller både och.

Följande morgon har jag svårt att ta mig ner från överslafen som jag spenderat natten i, och mina snälla rumskamrater (Kermit, Jim Joe och Sebastian) har snällt nog lämnat sinnrika hinder för mitt handikappade jag att ta mig över på väg ut från hytten. Eftersom alla försök till att gå möts av en skarp smärta i foten ropar jag på Cocken som står och pratar med sin respektive längre ner i korridoren. Han kastar upp mig på axeln och bär upp mig på däck jätteenkelt. Där blir jag sittande tills Kermit går och pantar 500:- för ett par ojämna kryckor som jag använder för att tag mig runt på båten under resten av färden.

Hemma i Sverige igen lämnar jag tillbaka kryckorna och hjältar såsom Kaj och Hinken bär ut mig till bussen. På bussen ringer jag till Ryhovs jour, och får tipset om att gå och lägga mig med en ipren och kontakta min vårdcentral så snart den öppnat på onsdagsmorgonen. "Dumheter" tycker de flesta, jag kan ju inte ens gå, hur ska jag kunna ta mig till någon vårdcentral då? Någonstans här stannar vi för mat, och Hesslan handlar hamburgare åt mig, trots att jag inte har några pengar på mig vid tillfället.

Liza Förde, med hennes respektive, Jon, ställer upp och skjutsar mig till Ryhov så snart vi landade i Jönköping. Väl där får jag träffa en läkare ganska fort, röntgas och sen gipsas. De kunde konstatera fort att det är en spricka i hälbenet som det gäller, och de vill eventuellt operera det istället. Jag vet inget mer just nu.

Kring fyrasnåret på morgonen är jag färdig och jag tar en taxi hem till korridoren. I baksätet på taxibilen börjar jag ganska snart koppla av, hemma igen efter ett par dagars äventyr, och med högerbenet i gips. Äventyret är emellertid inte riktigt slut än, och min taxichaufför bevisar detta genom att köra ihjäl en fågel på sista rakan in mot östra centrum. Jag själv höll på att ramla av sätet tack vare inbromsningen. Tack för den.

Om en vecka är det dags för antingen omgipsning eller operation, vi får se vad äventyret har att bjuda på.

Slutet gott!

/Ex-man